En del av mig känner för att ta mitt pick och pack och dra till wordpress. Visst, man får inte editera designen själv där om man inte betalar för det. Men det finns massor av teman. Man kan ha widgets, flera kategorier. Smidig länkning till gamla blogginlägg (ibland känner jag ju för att referera till något gammalt inlägg, men det är så segt att leta upp länken). OCH DE JÄVLA RADBRYTNINGARNA KOMMER AUTOMATISKT NÄR JAG TRYCKER ENTER.

Men. Jag har haft den här bloggen i mer än två år. Det säger ganska mycket, med tanke på att jag har haft minst fem bloggar som jag skrivit typ tre inlägg på och sen övergett.

Och vad jag vet finns det inget sätt att importera ens inlägg från en blogg.se-blogg till en annan. Fast när jag tänker efter skulle jag nog kunna få mina kompisar att hjälpa mig att tänka ut hur man gör...

Jaja, nu ska jag gå och lägga till några <br> i html-redigeraren så att detta inte blir en ful wall of text.

Efter skolan drog jag, Arvid, Jonas och John till Kista och gick på FOSS-Sthlm möte #5, vilket var intressant. Dessutom fick man mat.

Men det är på såna här tillställningar man inser hur mansdominerad programmerarvärlden är. Det var en kvinna som pratade, men det var kanske tre till tjejer där, resten var mer eller mindre skäggiga snubbar. Och det är det här med UNIX-skägget. Ju mer hår i ansiktet desto mer UNIX/Open Source är man.

Visst, det är ett skämt, men varenda gång jag hör det tänker jag Men kvinnorna då? Ska vi satsa på hår under armarna eller? Det går ju också mot skönhetsnormer; "having Unix armpit hair is a great way to ensure that you never get laid", kanske? (Åååååååh generaliseringar över vad folk gillar jag blir arg det är klart någon gillar Stallman-looken det är sjukt trångsynt att anta något annat och det är hemskt att sånt inte är socialt accepterat osv osv [insert rant here])

Men alltså. Jag undrar varför det finns så få kvinnor i datorvärlden. Jag kan till exempel inte påminna mig att vi fick höra om några kvinnliga storheter inom datorvärlden under datalogikursen (rätta mig om jag har fel), varför är det så? Jag tror inte att det är så enkelt att de inte får ta plats för alla de där skäggiga gubbarna (det känns lite trångsynt och vi skyller allt på dem), utan att det finns någon slags avskräckning redan innan intresset väcks. Jag blev ju inte intresserad förrän för ett-två år sedan, till skillnad från mina (kill)kompisar som har haft flera år på sig att lära sig massor om olika programmeringsspråk och paradigmer osv. Jag har inte det försprånget och känner mig ofta dum i datorsammanhang, även om jag nog vet mer än average joe-samelev.

Men varför blev jag inte intresserad? Varför blir så få tjejer intresserade? Jag förstår inte varför, och det skrämmer mig lite.

Folk brukar tycka att jag är smått galen när jag berättar att jag går i skolan på lördagar. Men de vet ju inte att vi gör sånt här:

När man ska på ett LAN och har erbjudit sig att baka en tårta till två kompisar som fyller år dagen efter och är väldigt stressad över att göra denna tårta är det väldigt frestande att bara säga "The cake is a lie", och vara klar med det. Men det skulle ju vara rätt taskigt. Så jag (och  mamma) gjorde en Minecrafttårta till Arvid och Robin.

(Pinnar var till för stabilitet. Anledningen till den udda färgen på det översta lagret är att jag var tvungen att göra ny kristyr till de sista tre kuberna. Det blev inte riktigt samma färg...men visst ser man att det är ett hus?)

Födelsedagsbarnen.

Idén kom fram när jag fick lust att baka en nördig tårta till LANet på grund av födelsedagarna, och alla tyckte att Minecraft skulle vara coolt. Det var till och med passande då affischen för LANet var från Minecraft också.

(Gjord av Jonas.)

Arvid byggde en mall. Jag fick modifiera den lite när det väl kom till bak men det blev helt okej ändå. Dessutom blev tårtan god enligt alla som kommenterade den, vilket var nice. Den blev uppäten, och det ser jag som ett bra betyg.

Lite bilder:

Arvid skar sig på moderkortet. Det blödde som FAN men det var tydligen ett jättelitet sår. Moderkortet blev i alla fall inte helt nerblodat.

Det jag gjorde var mest att öppna förpackningar och skruva i skruvar. Och skriva in mitt lösenord när saker skulle installeras.

'

Carl-Anton var också med förstås. För er som inte vet det är Carl-Anton min faithful companion.

Jag sitter och väntar på att Arvid (och kanske Markus, men det vet jag inte, för han är fett dissig) ska vakna och komma hit och hjälpa till att sätta ihop datorn. Jag kommer antagligen visa bilder.