Insåg just att pappa glömt återställa tidslåset på min dator. Han tog ju bort helgtiderna inför lanet så jag skulle kunna använda datorn hela tiden, men han har inte tänkt på att ta tillbaka dem. Hm. Jag ska nog gå och lägga mig snart i alla fall. Ganska nice though :P

Till på måndag ska vi ha läst ut En komikers uppväxt av Jonas Gardell till svenskan. Den är ganska bra, men den är sjukt deprimerande, och vissa sekvenser är jättesvåra att läsa för mig.

"Hon måste vara ensam så att ingen ser henne, för hon är ful, fulare än någonsin."
[...]
"Och barndomen har ingen botten, oupphörligt slinter hon och tappar taget."

Det påmminner bara massor om saker jag kände för några år sen. Jag mådde verkligen inte bra då, och det är jobbigt att tänka på, för jag hatar att jag varit så svag. Ibland undrar jag om det finns människor som alltid varit starka och alltid kommer vara det. Jag undrar hur det känns. Inget tvivel. Att aldrig låta någon trycka ner en. Sån vill jag vara. Stark.

Nu är jag inte svag längre. Inte svag som jag var. Jag kanske inte är stark hela tiden nu, men jag tvivlar så mycket mindre nu. Jag ser mig själv som en säker person, jag orkar bara inte alltid.

Men jag vet inte, när jag väl inte orkar känner jag mig så jäkla ensam. Är det fel att vilja ha någon att krama när man är ledsen, någon som inte försöker analysera sina problem, någon som inte behöver förstå? Jag hatar att sitta och gråta hos mamma och aldrig ha någon aning om varför tårarna rinner, inte kunna svara när hon frågar varför jag gråter. Jag vill inte behöva svara.
En kram är allt jag behöver. Varför är allt så långt borta då?

Okej, väldigt emo text, men jag sitter här och gråter mitt i natten och jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Ska sova nu.

Hej om någon läser?