Det var ganska trevligt med orkester. Jag vill spela mer. Fast kanske med jämnåriga. Men det är ju inte så många sjuttonåringar i Salem som spelar blåsinstrument.

Dock var det lite jobbigt ocksä. Det påminde mycket om tiden jag spenderade med the SHSS Concert Band i Canada, hur mysigt det var att komma dit på morgonen innan skolan och hur rolig Ms M är och blööörgh jag saknar det.

Jordan, en av mina beztisar, som dessutom var den som såg till att jag fick spela bas i orkestern, och Arielle, som är fett awesome ååh jag saknar henne.

Arielle, Casey och Devon på skolbuss under Elementary School Tour.

Noterna till min favoritlåt.

Låten ifråga framförd av oss.

Bah. Nu började jag kolla igenom lite videoklipp från maj. Usch, usch, inte bra. Jag borde tänka på något annat.

Det var trevligt. Jag tänkte på hur jag fortfarande har en grej för trummisar, och hur jag brukade gå på konserter när jag var typ fjorton. Det var jättelängesen ju. Då var jag en såndär som köade jättelänge och skulle stå längst fram och skrek och kunde alla texter och väntade jättelänge efter konserten för att träffa bandet åh hihihihih så fantastiskt.

Nu förstår jag inte hur folk orkar. Jag förstår inte tjusningen med det. Jag stod och såg på massa tjejer som trängde sig framför den här Daniel Adams-Ray och ville ta på honom eller något, och jag dömde inte för så kan det vara med jag förstod inte.

Jag hörde några killar tycka att han var ful. Några tjejer sa att han inte var lika snygg eller var mycket snyggare än Oskar Linnros, jag minns inte riktigt vad det var men det var något objektifierande. Jag tyckte synd om Daniel Adams-Ray, för jag hörde inga kommentarer alls om musiken och det kändes ju som att det var huvudgrejen med spektaklet. Men jag tycker att Gubben i Lådan är en trevlig låt.

För de som inte vet är Last.fm en trevlig sida som stalkar your every move, vilket betyder att den vet exakt vad du lyssnar på. Varsomhelst, närsomhelst. DEN BOR I DIN HJÄRNA. 

Eh. Nejmen man låter den scrobbla och så finns det lite fin statistik på vad man lyssnar på. Det är meningen att man ska lyssna på Last.fm-radio eller något, som typ tar fram artister man kanske gillar baserat på vad man lyssnar på och sånt, men det kostar pengar så det orkar jag inte göra. Jag tycker mest det är roligt att kolla på alla diagram. Och skratta åt hur mycket jag kan ha gemensamt med vissa kompisar (typ Elin och Linda), och hur lite jag kan ha med andra (typ Jonas och Arvid).

Jag började använda Last.fm i augusti, och det är ganska fascinerande att se statistik på vad man lyssnar på, och hur det skiftar mellan veckor och månader. Overall är The Mountain Goats och Tegan and Sara mest lyssnade på och nu är äntligen den där jäkla Good Charlottelåten jag råkade lyssna på nästan 200 gånger borta från de flesta diagrammen. Låten är ju rätt bra och påminner mig lite mysigt om sommaren 2005, men det var ju sommaren 2005.

Fast man känner ju sig lite självupptagen när man sitter och stalkar vad man själv lyssnar på. Det vet man väl själv? Men det är ju så intressant...till exempel hade jag inte en aning om att jag har lyssnat på tio Best Coast-låtar (det var i och för sig under en mattelektion). Och jag trodde att jag hade lyssnat mer på Modest Mouse.

Men det kanske skulle vara mer creepy om jag stalkade någon annans musiksmak istället för min egen. Eller?

För övrigt kom Elin, och senare även jag i kommentarerna, in på att det suger att så lite musik handlar om mat. Borde jag satsa på att skriva matmusik? Jag tror att min första låt i genren är skriven (visserligen skulle det vara en crossover mellan mat- och kärleksmusik, men ändå), men den andra skulle nog handla om persilja.

Hahah alltså jag hade min första trumpetlektion och det är så roligt nu sitter jag och försöker få olika toner i munstycket (det är mycket svårare än i själva trumpeten) istället för att gå och lägga mig.

Nu måste jag bara komma på ett namn till trumpeten jag hyr från kulturskolan. Förslag?

Den här mannen heter John Darnielle. Och han är ett geni.

Ni vet hur vissa artister, vissa låtar, bara påminner om jobbiga saker istället för att vara bra? För mig är det lite både och med John Darnielles låtar.

Jag hörde först talas om The Mountain Goats genom John Green, och kanske Oscar också, i början av 2008, och spelade No Children om och om igen på repeat och tröttnade aldrig. Jag vet inte riktigt vad det var jag fastnade för. Bitterheten kanske. Helheten var det nog.

Jag kom aldrig riktigt längre än No Children förrän tidigt 2010. Jag minns inte riktigt när det var, men det är ett minne som jag nog kommer ha med mig hela livet. För det var det ögonblicket som ledde till att jag upptäckte mitt favoritband ordentligt, och träffade en av mina bästa vänner.

Nu blir jag ganska sentimental och nästan lite ledsen, för även om jag tycker om minnet så är det jobbigt att tänka på, för det är så långt borta, så mycket på andra sidan pölen.

Jag vet inte hur vi började prata, men det var i alla fall i skolbiblioteket, det måste varit i januari eller tidiga februari, i Kanada. På lunchen måste det också ha varit. På något sätt började jag prata med en snubbe. Det kom fram att jag var från Sverige och han sa att hans favoritalbum hette Sweden. Jag insåg att det måste vara The Mountain Goats han snacakde om, för jag hade försökt leta upp Sweden hemma i Sverige men inte lyckats. Jag blev helt uppspelt, för då visste han om The Mountain Goats. Det var inte så många som visste om The Mountain Goats.

Sen pratade vi inte så mycket. Förrän vi råkade vara på samma ställe på lunchen i typ, mars-april, i klassrummet 106, och jag hade min ukulele och han sa att han älskade ukuleles och sen brände han Sweden till mig och en blandskiva med diverse Mountain Goats-låtar. Sen började jag hänga med han och hans kompisar och jag blev inte full med dem.

Nu kan jag knappt lyssna på Sweden och blandskivan. Det gör för ont. Sweden är typ helt off limits at the moment, men jag kan lyssna på låtar från blandskivan om de är i en annan helhet, typ på albumet de var på från början. Skivor som jag knappt lyssnade på i Kanada, som The Sunset Tree, är helt fantastiska och underbara nu. Det är tur att John Darnielle har skrivit så sjukt många låtar. Då kan ju inte alla vara tortyr att lyssna på.