Men nu fick jag lust igen (möjligtvis var det Arvids uppspelthet över julavsnittet som gjorde det), och har precis sett klart tredje säsongen. Det är helt fantastiskt. Jag älskar det så himla mycket. Hur doktorn bara räddar allt hela tiden och Rose och Martha och jag antar att jag lär tycka om Donna också. Blink var inte alls överhypat och jag ääääälskade Human Nature/The Family of Blood så himla mycket (både för att det är så himla intressant att se Doktorn som människa och hur man inte vet vad som pågår i början och dessutom är Thomas Sangster med).

Och nu, nu kom avsnittet där Doktorn faktiskt träffar en Alonso och allt är bara fint och jag kände på mig att det var just Midshipman Frame och hans utstående öron. Så fint.

Jag älskar hur invecklat allt kan vara och hur rädd man blir när allt bara går fel och the TARDIS försvinner och allt känns hopplöst fastän man vet att de kommer klara sig för det kommer ju fler säsonger men ändå. Jag vill ha en Sonic Screwdriver och vara badass, typ. Ska nog ta och sticka en halsduk också.